Första gången på länge
Sonen är kanske febrig i morgon och för första gången på evigheter känner jag att jag inte vill vara hemma! Jag vill till jobbet. Det händer så mycket där just nu att jag bara måste dit. Ännu en sade upp sig idag. En it-kille. Nu är det tio stycken som sagt upp sig inom loppet av ett halvår.
Nu måste något hända, på riktigt. Och det med ett rejält besked! Det hjälper inte att cheferna tänker längre, de måste agera och de måste få ägarna att öppna plånboken. Och det väldigt väldigt snabbt om de vill få de “gamla” att stanna kvar. Flera är ju redan på väg bort! Dyker det upp nytt jobb så drar de, sen kan VD: skicka ut hur många mail med stora löften som helst, de kommer inte stanna kvar så länge lönerna ligger så långt under branschens genomsnitt.
M vill att jag uppriktigt och ärligt berättar för honom vad jag tycker och tänker.
Inga problem, ärlighet har jag väldigt lätt för och tro mig, synpunkter har jag gott om!
M sa också att de jobbat på det här sedan i december. Jag ångrar mig att jag inte fann mig och sa att det faktiskt inte märks. Men jag tyckte väl synd om honom där han satt med slokande axlar och ledsna hundvalpsögon.
