Bra samtal m L.

T’s fru.

Jag trodde jag skulle få mig en känga, men inte! Medhåll snarare. Och så gav hon A en rejäl känga. Och tyckte att det var rätt åt företaget, så som de skött det. Oväntat. Hon tillhör ju trots allt the family.

Men jag glömde ju berätta!

Vi är nu uppe i tio stycken! Tio stycken som inom loppet av ett halvår har sagt upp sig. I onsdags sade ytterligare en it-kille upp sig. De är nu tre på den avdelningen, alla trevliga och jobbat ganska länge, som slutat/ska sluta.

Jag tycker att det är lite angenämt. Skadeglädje är ju som bekant den enda sanna glädjen. (Vilket jag inte kan hålla med om fullt ut – det finns annan glädje som är sann glädje också).

Spännande veckor som följer!

Skön helg och nu söndag igen

Inte heller denna helg har  jag någon ångest inför måndag morgon. Jag ska inte säga att jag längtar till jobbet, för det gör jag inte men det känns helt ok att gå och jobba numera. Så otroligt skönt.

Dessa sju veckor som är kvar kommer att gå vansinnigt fort. På fredag jobbar jag kväll och ska kanske ut med kollega efter det. Äta lite, dricka vin, bekräfta varandra. Vi får se. Eller så åker jag hem till familjen.

Undrar om det kommer några ytterligare uppsägningar under den tiden jag har kvar? Eller om det lugnar ner sig nu. Det har ju inte blivit bättre direkt så jag tror inte folk stannar pga det, snarare pga att de inte fått något nytt jobb att gå till. Vi får väl se. Lönerna verkar ju inte aktuellt att höja för de gamla som är kvar på företaget, men han är ju väldigt osmart om han inte höjer dem. Då är det ju bara en tidsfråga tills de också lämnar.

Första gången på länge

Sonen är kanske febrig i morgon och för första gången på evigheter känner jag att jag inte vill vara hemma! Jag vill till jobbet. Det händer så mycket där just nu att jag bara måste dit. Ännu en sade upp sig idag. En it-kille. Nu är det tio stycken som sagt upp sig inom loppet av ett halvår.

Nu måste något hända, på riktigt. Och det med ett rejält besked! Det hjälper inte att cheferna tänker längre, de måste agera och de måste få ägarna att öppna plånboken. Och det väldigt väldigt snabbt om de vill få de ”gamla” att stanna kvar. Flera är ju redan på väg bort! Dyker det upp nytt jobb så drar de, sen kan VD: skicka ut hur många mail med stora löften som helst, de kommer inte stanna kvar så länge lönerna ligger så långt under branschens genomsnitt.

M vill att jag uppriktigt och ärligt berättar för honom vad jag tycker och tänker.

Inga problem, ärlighet har jag väldigt lätt för och tro mig, synpunkter har jag gott om!

M sa också att de jobbat på det här sedan i december. Jag ångrar mig att jag inte fann mig och sa att det faktiskt inte märks. Men jag tyckte väl synd om honom där han satt med slokande axlar och ledsna hundvalpsögon.

Nio personer nu

Totalt sett är vi nu nio personer som sagt upp oss inom loppet av fem månader. Av oss handläggare är det sex, varav fem har jobbat länge. Den sjätte slutade ett år efter att hon började, men hon hade dels en gedigen utbildning och så trivdes hon inte. Eller så var hon bara extremt blyg och inåtvänd.

Två av dessa nio är it-killar och ”räknas” egentligen inte.

Kvar är vi fem. Alla har jobbat mer än 8,5 år på företaget.

Och VD tror att några av oss har ”följt” med i strömmen. Jamenellerhur att våra nya arbetsgivare har anställt oss enbar för att vi sagt upp oss för att våra kolleger har gjort det. Skulle inte tro det. Bara ett exempel på att vår VD är rätt så inkompetent.

 

Och så fd receptionisten som sade upp sig idag. För att hon inte längre orkar jobba kvar. För att hon fått göra skitjobb sen hon kom tillbaka från mammaledigheten. Idag gick hon upp till VD:n – hon struntade i att gå till sin närmaste chef – och sa upp sig, trots att hon inte har något nytt jobb.

Det är modigt.

Hon valde hälsan och humöret gentemot sina barn före jobbet. (Att hon har en man som tjänar bra och som förmodligen kan fixa henne något slags extrajobb på sin firma underlättar ju också)

Ännu en

Ännu en har sagt upp sig idag!

Återkommer när jag sitter vid datorn.

Det här är galet, för att vara mig

Det jag ska skriva nu är nästan ofattbart i min värld, men: Jag längtar efter att gå till jobbet i morgon!

När gjorde jag det senast? Måste vara nästan tre år sen tror jag. När D och jag delade rum. D, A och jag. Och M jobbade kvar. Herregud vilka roliga, tokiga tider det var!

Det senaste året har jag känt en direkt motvilja till att gå till jobbet och vissa dagar har jag önskat att barnen ska bli febriga så jag slipper jobba.

Men inte nu längre! Nu är det roligt att gå och jobba. Kanske främst för att E och jag kan sitta och gotta oss i vår lycka. Men också för att följa dramat som nu utspelar sig på jobbet. Krismöte en fredag eftermiddag till exempel. De måste göra något nu, snabbt. Men vad? Hur länge kommer G och T att vägra öppna plånboken? De måste höja ingångslönerna nu! Och de måste höja upp de ”gamla” lönerna. Annars kommer fler att sluta.

Och ryktet går i branschen, det finns inte någon som inte hört om alla massuppsägningar från vårt företag. Det gläder mig en del faktiskt.

Så, måndag morgon känns inte alls skrämmande längre!

Några dagar senare

Nu har det gått några dagar och jag har hunnit smälta allt som hänt lite grann. Tisdagen var ju en galen dag. Jag var inställd på att få vänta en vecka till på besked, men samtidigt hade hon sagt den förste mars, så jag hoppades ju. Och stirrade på mobilen flera gånger i timmen. Försökte förmå den att ringa.

Efter trefikan hade jag ett missat samtal. Deras nummer! Hjärtat började slå blixtsnabbt. Jag fick kämpa för att hålla ordning på andning och tankar – det kunde ju vara att de behövde nya referenser! När E gick på toa ringde jag. Hon svarade och lät glad och sa ”jag har, förhoppningsvis, goda nyheter!” Då spred sig en varm glad känsla i bröstet. Jag hade fått jobbet. Lycka!

Jag sa tidigt i samtalet att om jag låter konstig beror det på att jag fått sällskap i rummet. Och det fick jag efter en stund, men det gick bra, även om det kändes som att E fattade precis vad det handlade om. Vi bestämde att jag skulle komma in dagen efter och skriva, och sen gå upp och säga upp mig, så jag börjar hos dem den 2 maj.

Den glädjen! Den lättnaden! Den fullständiga lyckan! Jag njöt av känslan. Hela mitt inre jublade. Ingen visste. Bara jag. Men snart skulle jag få berätta, för maken, för mamma, syrran, barnen – jag skulle komma hem med världens största godispåse till barnen! Ett löfte jag gett dem – när jag får nytt jobb ska jag köpa hem världens godispåse. Äntligen!

En stund efter samtalet skulle D och jag gå ut och köpa present till två födelsedagsbarn. Jag ville bara krama om honom och skrika ut min glädje, men jag höll tyst. Naturligtvis. Han skulle väl inte bli helt glad heller. Inte lika glad som jag i alla fall.

När vi kom tillbaka satt E i telefon med stängd dörr. Hon har fått jobb, tänkte jag. När jag kom var hon precis klar med samtalet och kom och öppnade dörren. ”Välkommen” sa hon. Jag tackade och frågade vad hon haft för sig eftersom det var så varmt i rummet. Jag hängde av mig och vänder mig mot henne, hennes kinder blossar och jag frågar ”Har du fått jobb eller?” och hon svarar skuldmedvetet ”ja…” (hon vet ju hur gärna jag vill sluta, och nu var hon orolig att jag skulle bli ledsen över att hon fått annat jobb) och jag frågade ”där nere eller?” och pekar ner mot konkurrenten, ”ja….” ” ska du skriva i morgon?” ”ja…” – och då släpper jag bomben: ”Det ska jag med!!!”

Hon blev jätteglad! Vi kramades länge, där på rummet, fullständigt överlyckliga! Jätteglada för vår egen skull men också för varandra! Och det faktum att vi kommer att följas åt! Så fantastiskt roligt. Och nu har jag någon att älta det här med varje dag tills jag slutar – någon som är i exakt samma sits! Vi kan spy på ägarfamiljen och den urusla ledningen och alla kassa mellanchefer och känna enorm lättnad och glädje över att slippa all skit om åtta veckor.

Nu inser jag verkligen talesättet Delad glädje är dubbel glädje. Om jag ensamt hade fått jobb där nere hade jag inte kunnat sitta och glädja mig åt det lika mycket som jag kan nu. E hade tröttnat rejält på mig. Och helst om det kommit fram att hon sökt jobbet och inte fått det, då hade jag fått hålla god min. Men nu, nu har vi bägge sökt jobb och fått det – och vi är båda två lika lyckliga och glada och lättade!

Det är så fantastiskt roligt så jag tror knappt att det är sant!

Och inte nog med det; jag får upp min lön (ganska rejält), jag får friskvårdsbidrag värt namnet och rikskuponger om jag vill, gå till läkare och tandläkare på arbetstid osv. Och dessutom: bonus. Bonus?! Hur häftigt är inte det! Är detta sant? Händer detta verkligen mig? MIG, liksom?!

Sakta men säkert känner jag mitt självförtroende komma åter. Inte en dag för tidigt.

*fingret åt min nuvarande arbetsgivare*

Nytt jobb

Nu har jag:
Skrivit avtal
Sagt upp mig

Allt känns bra!
Nu ska jag äta lunch.

Nervös

Magen är kajko, huvudet värker och jag darrar som ett asplöv. Så jädra nervös.